2015. Efter 12 år på akuten

2015. Det blir alltid så att man reflekterar över året som gick. Jag har levt länge men har fortfarande ingen aning om vad jag vill. Jag har jobbat länge, men får fortfarande samma skjuts av adrenalin, skärpning och den där önskan om att göra mitt allra bästa när det behövs. Mitt nyårslöfte är alltid en reflektion över vad jag behöver förbättra för att bli en bättre medmänniska. Det här året fick det vara. Jag har fokuserat på jobbet, vrider och vänder på sätt att behålla alla de där otroliga talangerna vi har inom akutsjukvården, dem som landstingen fnyser åt och ser som utbytbara. Så är det inte. Utan dem är livet mer skört, chanslöst.

Kvaliteten på vården är helt avhängig av kunskapen, empatin och modet hos sjuksköterskor och undersköterskor; de som bedömer, de som åtgärdar - även i omöjliga lägen åtgärdas allt, provas allt. Sjukvårdspersonal utför inte en tjänst, de diagnosticerar, riskbedömer, prioriterar, fördelar resurser, sliter, tröstar i omöjliga situationer, förändrar liv, förändrar prognoser. De tänker. De bryr sig. Om varenda en. Är livet hotat så finns de där. När det är slut så står de bredvid dem som är kvar. När nån är arg och kränkt över akutens eller avdelningens belastning så är det de som tar smällen, förolämpningarna, hoten.

Har nån magsjuka, så tvättar de och är trots allt glada de fåtaliga gånger de ändå får lön om de smittats och sätts i karens. För jodå, oftast betalar vi sjukdagar i dragen lön, trots att folk konstant hostar oss i ansiktet och trots att det är vi som dagligen tvättar bort slem, bajs, var och kräks. Vi blir inkallade på förhör om det förekommit multiresistenta bakterier, eller sjukdomar som TBC; som om vi vore spetälska och slarviga eftersom vi ju var där just då och hjälpte en sjuk människa. Kanske var det på julafton, denna heliga dag då vi jobbar som vanligt. För folk är sjuka då med hur mycket vi, precis som alla andra, vill vara med familjen.

Empati går över självbevarelsedrift. Det är ett faktum. En nödvändighet. Liv går före allt. Är det då rimligt, det som landstingen gör när de inte värdesätter sin främsta resurs, det som staten inte gör när de inte tar tag i krisen av personalflykt?

Och privat? För några dar sen hände nåt. Jag sprang på en från mitt förflutna som påminde mig om hur mycket små saker betyder, vilket inflytande en bra människa kan ha på ens liv även om de bara är där några få månader. När jag var nyseparerad, småtjock och osäker träffade jag en kille som gjorde mig stark och oberoende bara genom att vara schysst, generös och sig själv rakt igenom. En kille som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Han såg lycklig ut den här kvällen, och jag är den jag är just för att han var en bra grabb, en fin och betydelsefull person som dök upp vid exakt rätt tidpunkt. Nån gång ska jag tacka honom. Nån gång ska jag säga att han gjorde all den skillnad jag behövde.

Och nånstans hoppas jag att jag haft samma effekt på nån jag träffat. Kanske har vi gjort skillnad för nån allihop utan att veta om det. Visst vore det häftigt, visst vore det värt en hel del? Och jag tror faktiskt att så länge man försökt att vara bra, schysst, generös med sig själv, då har man säkert påverkat åtminstone nån, gett nån en skjuts åt rätt håll, en knuff som är mer betydelsefull än man anar själv. Så what if - tänk om vi skulle klappa oss själva på axeln å säga att vi varit rätt okej, att vi e rätt bra? Eller att vi åtminstone försökt och fortsätter försöka. Världen blir rätt okej då och livet väldigt värdefullt.

Helgnatt igen, på min akut

02.00. En flodvåg av folk kommer. Felställda frakturer. Medvetslösa. Jag häpnar, det är ju sent. Jag inser att det är fredag, att mina konstiga arbetstider och ständiga extrapass gjort mig lite dagvill. En timme till alltså med samma stuk. Okej, vi jobbar på. En sniff, en titt på ögonen. Jag försöker försynt få kompisen till den medelålders "medvetslösa" mannen att förstå att det handlar om en promillehalt på väl över 2,5. Ånej, "en grogg bara, det har inget med alkohol att göra, du ska få se". Han sliter å drar i mig, men jag är ensam i övervaket med ytterligare två patienter och måste ta prover och EKG. Så vad kan jag göra, han andas ju och är fullt övervakad med en säker apparatur och jag är bara en meter bort, hos en annan patient. Jag förstår perspektivet och försöker förklara att jag är nöjd så länge han andas och att det kommer att ta timmar att nyktra till men att vi tagit alla prover som finns och håller koll. Jag ler vänt efter fjärde försöket att påstå att det bara var en grogg och väjer för tredje försöket att röra vid delar av min kropp som är bara mina. Möjligheten finns att jag har fel, så det är klart att jag är öppen för andra diagnoser. Fast nej, han har en promille på nästan 3,5 visar det sig. Man blir klockren på såna bedömningar efter nåt år. Två sekunder, snabbare än en alkometer.

Jag upplyser den tafsande kompisen om vilket hotell han bor på när han är för rastlös för att stanna men inte har en aning om vart han ska (ambulansen visste ju åtminstone) och tar emot en misshandel med ett stort gapande sår i mungipan. Det kommer så många samtidigt att bara en sjuksköterska kan stanna hos resten av patienterna, de har varit där länge och hälften av dem vill ha smärtlindring och har ju ingen aning om hur mycket vi springer omkring utanför deras rum. En nyanländ kvinna ifrågasätter varför det är låst nu när hon vill träffa en doktor, jag förklarar hur det ser ut nuförtiden med våld och hot. Hon fnyser. Jag inser att vi är oviktiga. Vi är ju där för att serva, och serva snabbt. Folk vill ju hem och sova, det är kallt även inne och väldigt sent. När hon måste vänta medan en kollega hämtar en kompress ringer hon på klockan fast hon kort därefter är fullt uppegående med två fungerande armar och förmodligen vet att det finns kompresser på apoteket. Som om ingen annan spelar nån roll när man är trött och vill hem och sova efter att ha varit på akuten för en .. struntsak. Jag bara gapar, jag har ju ett dropp i ena handen och en morfinspruta i den andra och är på väg till flera patienter jag hellre borde vara hos, men som får vänta eftersom man aldrig vet på akuten, ringer det så kan det vara allvarligt och brådskande. Eller gälla en kompress och en väntetid på nån minut.

Det är fredag. Vi har bra jourer. Det är blod lite här och där, stökigt men under kontroll. En vanlig helgnatt. En bra natt. Vi har inte brist på personal ännu som storstadssjukhusen, platser finns på avdelningarna tills imorrn, men det krävs ändå en hel del diskussioner och rättviseresonemang för varje inläggning. Slöseri med tid. Tid vi hellre skulle lägga på smärtlindring och info till patienterna, men jag gullar med avdelningar som har platser istället medan jag har telefonen fastklämd mot axeln och sätter en nål, hänger ett dropp. Oftast gör vi så, ett par, tre saker samtidigt. Vi är för få för att göra på nåt annat vis.

Jag tror (och hoppas) att avdelningspersonalen inte förstår hur det kan se ut på akutmottagningen, hur många som klättrar på oss och kräver; arga, rädda. Hur svårt det är att bedöma och omvärdera sjuka eller inte så sjuka människor innan man har provsvar, innan man har all information. Vi måste ju tro på vad de säger och kolla om eftersom de verkar oförskämt friska i förhållande till vad de anger. Men nej, ibland är det tveksamt om de ens behöver gå till hälsocentralen om ett par dar. Avdelningarna vet nog inte hur länge det tar att gipsa ett underben eller sy ihop en sårskada, fixa allt de kräver innan patienten kan bäddas ner under ett täcke hos dem. Jag är trött. Desillusionerad. Men nästa gång jag går dit kan det bli ett bra pass.

Akuten är aldrig vardag

I morse drack jag mitt kaffe. Väntade på att ha medarbetaresamtal. Väntade på att ha A-HLR träning (hjärtlungräddning med läkemedel och defibrillering)- på en docka. Men akuten är akuten. Det blev skarpt läge. 2 hjärtstopp på raken. Riktiga. Vad mycket mer komplicerad verkligheten är än riktlinjerna. Allt blir liksom anpassning, det blir så tydligt på en tänkt träningsdag. Och visst har vi hjärtstopp, fast sällan två så tätt inpå och med samma team. En läkare som jag ska lyssna på. En annan som är van att bli lyssnad på. Jag, som akutteamets teamledare, följer HLR-rådets riktlinjer så gott det går. Vem lyssnar jag på? Håller jag min position? Nej. Läkare är läkare. Vi anpassar oss. Jag får dåligt samvete. Jag styr ju mitt team. Inte helt efter HLR-reglerna just idag, även om vi följer alla de viktiga punkterna och fast jag uppriktigt tror att narkosläkarens ordinationer bara gör dem bättre. Efter en läkares order. Klart att jag förstår varför, att det blir bättre. Men det är inte så lätt heller, vi har våra riktlinjer och inget är ju svart eller vitt när det gäller människor, unika sjukdomsfall. Tidsschemat är tajt. Svårt nog ändå utan att ändra hela teamets tajming. Det blir liksom inte rätt inuti. Även om det är bättre i längden att göra avsteg från det de senaste vetenskapliga rönen lär oss, på grund av den unika situationen ibland. Det är svårt.

Men inget är å andra sidan lätt på akuten. Framför allt inte den roll vår undersköterska har, hon som är anhörigmottagare. En ung människa som dör. Jag kan inte hjälpa till, vår undersköterska är fantastisk och gör allt så bra så jag är liksom onödig bredvid. Jag går hem. Jag fick avsluta, bädda klart fast vi först inte hade varken identitet eller polisens ok. Det känns ok, bättre än att bara lämna allt. Men blir det nånsin ok när nån dör? Jobbet. Mitt liv. Min vardag fast ändå aldrig vardag. Går det nånsin vänja sig vid att 6 timmar av arbetsdagen går åt till oväntade, hemska tragedier som man aldrig kan förutspå? Förhoppningsvis inte. Det måste alltid kännas så här jobbigt, så här hemskt. Men samtidigt så bra att iallafall få försöka. Att ha förmånen att få försöka in i det sista.

När akuten är obehag. Verklighet. Minnen

Ibland är jag glad att jag inte är polis. När våldet kryper upp framför näsan. När det som aldrig händer faktiskt händer. När det blöder, pyser ut ur alla hål medan vi gör hjärtlungräddning. När inget hjälper fast en erfaren kirurg kommer och bänder upp bröstkorgen, när vi är där, beredda att offra allt, prova allt för ett ungt liv. Springer efter blod, kämpar, pumpar. Stan som är så liten att gärningsmannen kommer till oss. Hur det känns? Det känns så in i h-e. Tårarna. Sorgen. Frustrationen. Verkligheten som försöker trycka sig in i min uppfattning om att ingen nånsin gör eller säger nåt i syfte att skada. När sa jag det sist, 12 timmar innan jag fick tänka om? Ingen är elak, människor gör misstag, visst, men inte med ond avsikt. Kan jag nå dit igen? Kan jag bli den jag var, nånsin?

Jag hoppas jag tänker så igen. Men gör jag det? Jag vet inte, jag har mött verkligheten, dragit ett lakan över en ung, frisk människas ansikte med all den förvirrade sorg mötet med världen kan ge. Och om ni bara visste. Hur ont det gör när man är sista instans och slutligen tvungen att ge upp. Ge upp om ett liv som inte borde ha tagit slut. Och med det, om all min naivitet, all min optimism och godtrogenhet. Lakanet över ansiktet, som jag hatar denna lilla detalj, drar bort det igen så fort jag kan, känns så respektlöst. Där ligger en människa. Är det okej med polisen, det är hans första. Jag kan inte. Kan inte låta lakanet ligga kvar. Har inte tid att stanna och stötta. Inte tid att tänka eller reagera heller.

Och känslan när jag vaknar nästa dag och allt är förändrat, jag är förändrad i grunden, men ändå så jobbade jag vidare som om inget hänt då, i timmar. Hur? Av nödvändighet. Vi har ingen backup. Funkar inte jag så finns ingen annan. Jag måste låsa allt jag känner, det har jag gjort otaliga gånger förut men aldrig så här fundamentalt. Och det finns inte nån som kan täcka upp när reaktionen kommer, jag måste dit igen fast hjärtat slår som en instängd fågel, snabbt, hårt och tårarna vill inte sluta rinna. Jag mår illa, allt finns där på akuten. Jag vill inte. Kroppen stegrar sig. Men alla som har nån möjlighet att förstå är innanför dörren. Jag går in efter en kort tvekan. Igen. Och blir mitt alter ego. Proffset. Som jag inte förstår, som jag föraktar men ändå behöver vara.

Akuten by night

Detta fenomen som aldrig upphör att förvåna mig: sen-kvälls-besökare... Är det biologiska eller psykologiska orsaker till störtfloden av besökare som plötsligt väller in strax efter att vi halverat vår styrka, från strax före 22 till framemot 01? Borde vi sätta upp anslag som exemplifierar hur mycket längre väntetiden till doktor (för icke livshotande tillstånd) är vid denna tid på dygnet? 10,00=1-2 tim väntan, 16,00= 1,5-3,5 tim, 21,30= 4,5-7 h väntan? För jo, så blir det med fler patienter och färre läkare. Faktiskt. Och nej, vi kan inte ta hänsyn till din barnvakt eller hunden i bilen, dessa faktum gör inte att folk slutar få hjärtinfarkt eller slutar att slå i sina huvuden riktigt illa, om du tänker efter. Punkt. 'Nough said.

Och när du står där. 00,30 med nån som är helt oresonlig. Med en minimal personalstyrka och är tvungen att magskölja i akutrummet med två andra medan de fåtaliga resten får ta alla som strömmar in på akuten. När ni måste ta ytterligare en ur personalen för att hålla i så inte hon river ut den nödvändiga men otroligt tjocka slangen som måste få vara kvar. Som ändå inte räcker till, som måste rensas från mat som stoppar flödet och det kommer maginnehåll precis överallt, över er när hon hoppar runt och slåss. När det är så många av dina kollegor som aldrig varit med och vet hur man gör. När du svettas och halkar i maginnehåll men det måste göras och förutom du själv så finns det bara en till som nånsin gjort det. (Och utbildning? vi får ju inte ens gå överlappande pass för det kostar för mycket, våra pass kortas av såpass att vi måste jobba 6 dagar i veckan för att fylla en heltid - fast det orkar man sällan mer än ett par år på akuten, tro mig. Fötterna och hjärnan är paj efter 6 timmar i hårt tempo.)

När erfarenhet verkligen spelar roll. När ni inte ens är tillräckligt många för att nån ska kunna gå några steg till telefonen och be vakten om hjälp. När det är så otroligt bråttom, så väldigt många tabletter som definitivt kommer att ända ett liv alldeles för tidigt. Så tidigt så hon inte ens hunnit börja än. När den ansvariga läkaren måste gå därifrån för att det kommer en hjärtinfarkt och sen igen för att det är för många nya på hjärtavdelningen som ger fel info av orutin. När narkosläkaren som ska ta med henne på intensiven måste springa därifrån ändå, för ett barns hjärta har slutat slå. När den ynkliga personalstyrkan på 5 pers som finns kvar, sen vi 3 som går till 02 är slutkörda och krökta går hem, måste övervaka en intensivvårdspatient förutom att ta hand om alla nya och alla som inte fått plats på de överfulla avdelningarna. De som ska jobba vidare sina 9,5 timme utan att ha fått en chans att stoppa nån energi i magen eftersom vi är alldeles för få för att undvara nån en kvart.

Ibland vill jag bara gråta. Önska att vi hade en personalstyrka som räckte till, som anpassats till det mycket högre antal som kommit nattetid de senaste åren. Budget som gjort det möjligt att anställa och utbilda erfaret folk istället för de ynkliga summor som får de attraktiva att skaka på huvudet och undra varför de ens kom dit och försökte, och en rimlig belastning så att vi kanske alltid skulle hinna äta lite snabbt på de 9,5 h vi jobbar nattetid. Som räckt till för att ha koll på alla patienter. Men det har inte hänt än fast så mycket varit på håret redan i över 3 år. Så snälla, kan du vänta så låt oss försöka göra det vi kan för dem som absolut behöver oss just då. Så ser det ut ibland. Just därför är väntetiden lång. Och måste få vara det.

Läkarnas joursystem är en rostig, dyr dinosaurie

Låt oss leka med tanken på att folk kanske blir sjuka utanför kontorstid. Teoretiskt sett skulle det ju kunna hända även om läkarna föredrar att vi tror att det sällan inträffar. Tänk om läkarnas arbetstider skulle styras av patienternas behov istället för läkarnas bekvämlighet och ekonomiska vinning. Att de envisas med att hänga kvar vid ett uråldrigt joursystem som aldrig fungerat är för mig detsamma som att säga "vi är viktigare än ni, pöbeln". Vad skulle de säga om snöröjningen till deras dyra bostadsområden helt enkelt la ner mellan kl 16 och 8 och sa "nä, men det får helt enkelt se till att snöa på kontorstid". Kirurgerna är värst. De anser tydligen att ingen kirurgisk åkomma är såpass allvarlig att den inte kan vänta tills de är färdiga med det de tycker är roligare, eftersom det är helt i sin ordning att alla akuta patienter ska vänta i 4-5 timmar om jouren har tillfälle att slinka in på operation.Vi behöver 3 kirurger kvällstid men har 1, för annars måste de slåss om att få vara med på operationerna. Blir man kirurg för att tillfredsställa sig själv eller för att man vill bota? Och är kirurgin lika oviktig som deras bemanning antyder, är kirurgin i själva verket läkaryrkets lilla blindtarm, som kräver uppmärksamhet utan att fylla någon som helst funktion i akuta sammanhang?

Köerna på akuten finns där av samma anledning som de skulle finnas på restaurangerna om de körde samma race: "bli hungrig mellan 12-13 eller 19-20, annars har vi stängt". Och sjukhusen har inte råd att ge sköterskorna betalt? Men de har råd att ha alldeles för många läkare som skramlar runt på dagtid när de inte behövs och betala hutlöst för att ett fåtal ska vara bakjour och via telefon neka att hjälpa till på kvällarna när de faktiskt behövs? Kalla fakta. Och skulle vi prova att riva upp dessa förmåner så skulle de sparka bakut som en hoper småungar och vi akutsyrror skulle tvingas hålla liv i patienterna helt själva. Eller vänta nu, det gör vi ju redan.

Akutsyrror, sjukhusets problemlösare. Var stolta!

Alla mörka, oroliga tankar jag haft nu när akuten liksom bär hela sjukvården i brist på vård- och intensivvårdsplatser och med alla kollegor som inte orkar med den tunga belastningen längre och därför lämnar den arbetsplats de är som klippta och skurna för. Stjärnorna på akuten som säger upp sig, känner att de tar slut vid nyss fyllda 30. Det har gjort mig ledsen, frustrerad och nästan rädd.

De tankarna försvann idag. Idag av alla dagar, gravt underbemannade som vi var så missade jag lunchen - och tro mig, det är det absolut värsta jag kan tänka mig för såväl egen del som för alla runtomkring mig, jag blir skogstokig om jag inte äter, fungerar inte på en fläck. Jag fick en komplimang som vände allt, en kommentar om att jag bara skrattar och löser problemen istället för att se dem som just problem. Så mycket betyder en liten kommentar, allt liksom vänder och blir okej. Och sen hör jag mig själv svara tvärsäkert ja på frågan om jag e suverän på att stickas. Jodå, jag studsade till själv, men insåg att jo, jag tycker nog faktiskt det innerst inne. Där och då bestämde jag mig. Det spelar ingen roll att vi på akuten tvingas lösa alla andras problem, just idag la jag och nyutbildade Mattias ner energi på att lösa både den välbemannade intensivens och den lågbelagda barnklinikens problem, trots att vi gick två syrror kort. Deras vana vid och intresse av komplex problemlösning i konstiga situationer är helt enkelt inte i parietet med en akutsyrras. Det spelar ingen roll att vi inte får det minsta erkännande för allt vi kan. För faktum är att vi KAN, VILL och TÖRS så mycket mer. Och just det gör oss ovärderliga för hela sjukhuset och fick mig att inse att vi borde vara stolta och sträcka på ryggen istället för att ta sk-t nonstop från alla håll.

Jag ger f-n inte upp nu. Akutsjukvård har äntligen blivit erkänd som en komplicerad, egen och väldigt speciell nisch och det faktum att landstingen är handlingsförlamade och hittar på lögner om sjuksköterskebrist när det egentligen handlar om oginhet, kartellbildning och ren och skär ekonomisk inkompetens i löneförhandlingarna med kompetenta syrror, ska inte få stoppa det som så många eldsjälar jobbat för (främst SENA och SWESEM). Det är dags att jag använder mig av alla mina egenheter till annat än att irritera, överraska, oroa och köra slut på mina vänner och chefer. Dags att jag kliver i mina skor.

Alla dessa störande egenskaper jag har går att använda till annat än att stånga pannan blodig om och om igen. Min outsinliga energi, nyfikenhet, tjurskallighet, min naiva, jobbiga optimism och det där sättet att alltid kasta mig in med huvudet före som bekymrar dem som bryr sig om mig, allt det går att vända till nåt positivt. Jag ska tima in 20 minuter här och där och trimma alla nyanställda, alldeles nyutbildade syrrekollegor och resten med, tills det inte gör nåt att de inte har erfarenhet. De ska få min istället. De ska få insikt i alla akuta situationer jag kan komma på, känna att de är bekväma i de mer ovanliga procedurer som det annars tar åratal att bli trygg i eftersom de inträffar så sällan. All den osäkerhet och prestationsångest jag dragits med genom åren ska vändas till deras fördel, den gör att jag förstår dem. De ska drivas att utvecklas, tackla utmaningar, uppmuntras att älska sitt jobb precis som jag gör. De ska få lära sig att vara stolta över vad de klarar av så att de stannar kvar och orkar. Jag ska helt enkelt lösa problemet på en basal nivå istället för att kriga högre upp, visa att det är möjligt och värdefullt. En form av konstgjord andning tills vårdsverige vaknar. Vi kan ventilera patienter som inte andas själva, pumpa runt deras blod med handkraft när deras hjärtan slutar slå. Kolossen landstinget har slutat fungera efter många års svikt och jag tror att om vi håller ut så ersätts den snart med något nytt och livskraftigt, en organisation som lyssnar, har driv och jobbar MED experter och eldsjälar istället för att bromsa dem.